Jag bestämde mig för att testa nånting nytt i år! Nämligen att plantera mina förodlade växter i … wait for it … såjord.

Vadfalls, tänker ni, har Alex blivit tokig? De stackars plantorna kommer svälta! Okej, jag vet att det låter lite crazy, så jag ska förklara hur jag tänker.

Metoden i galenskapen

Såjord består oftast av samma saker som vanlig planteringsjord, med några små skillnader. Den är ofta behandlad mot sjukdomar, och innehåller mer sand än vanlig jord för att vara varm och väldränerad. Dessutom innehåller såjord sällan de torvhärvor,  pinnar och annat en kan hitta i planteringsjord. Den är helt enkelt lättare att arbeta med, vilket är skönt när en ska skola om massvis med små plantor.

Men den största skillnaden mot planteringsjord är förstås att såjord endast är svagt gödslad, för att skydda känsliga frön från näringssalter. Och det ser jag nu som en fördel, snarare än ett problem.

I naturen står växter sällan och badar i en massa näring. I stället står de i en levande jord, som ständigt får små tillskott av näring som frigörs under nedbrytningen av organiskt material — alltså växter och djur. Växterna är anpassade till de här förutsättningarna och när en ger dem massvis med näring på en gång blir tillväxten kanske snabb, men knappast optimal.

I trädgården är det lätt att efterlikna naturliga förhållanden genom att täckodla, men det är förstås lite svårt att ha en pågående komposteringsprocess i små krukor. Det vi kan göra i stället är att vattna med en svag näringslösning. Dosen behöver inte ens varieras över året, eftersom växter dricker mer ju större de är och ju mer de växer. Så de får helt naturligt mer näring under de intensivare delarna av säsongen, eftersom en vattnar mer då.

Till verket!

Min plan för årets förodling är att göra precis detta: Ge plantorna näringslösning, lite men ofta. Alltså vill jag inte sätta plantorna i näringsrik jord, eftersom de då kommer lockas till ”lyxkonsumtion” av näring i början i stället för att ha en jämn och fin tillväxttakt. Såjord är däremot perfekt för ändamålet.

Jag vattnar litegrann varje dag — aldrig så mycket att det rinner ut under krukan — för att vara säker på att plantorna har den näring de behöver. Det ger dessutom fördelen att jag inte behöver vara orolig för att de ska råka torka ut mellan varven. Missar jag en dag då och då spelar det inte så stor roll.

Hur det har gått? Jo tack, hittills alldeles utmärkt! Tomaterna trängs redan alldeles väldigt, och chilisarna utvecklas fint de med. Och trots att de står i små krukor och det börjar se trångt ut på hyllorna känner jag ingen stress med omplanteringen, då plantorna är låga och stadiga. Jag tror faktiskt detta kommer bli mina finaste förodlade plantor någonsin!

’Vesuviano Giallo’ till vänster, ’Sparta’ till höger, i mitten en rad chili av sorten ’Cayennetta’