Himlen är grå och luften sval och fuktig. En kråka kraxar någonstans utanför min lägenhet, i övrigt är det tyst. Plötsligt infinner sig en intensiv höstlängtan. Vafalls?!

Jag tycker inte alls om tanken på att det kommer att bli vinter igen. Även om jag säkert kan hitta på ett och annat att göra i trädgården trots kylan så är ju mörkret svårt att hävda sig mot. Hösten, däremot, är en helt annan femma.

Våren är sprudlande intensiv och, ärligt talat, väldigt stressig. En hinner aldrig riktigt med allt det där en önskat. Och så mycket som kan gå fel, med förodling och utplantering och plötsliga väderomslag! Sommaren är antingen för varm eller för kall, för torr eller för blöt…

Klättervildvin kan vara lite av en plåga ibland, men på hösten får en lön för mödan

Hösten är mer lagom. Sommarfärgerna bleknar en efter en och ersätts av de varma bruna nyanserna. Luften är sval och doftar jord. Tempot saktar in och det är dags att göra allt i ordning för vintervilan, som ju är en förberedelse för nästa år. Det är nog kanske det jag tycker om allra bäst, just känslan av att bädda för nästa säsongs förhoppningar. Att bygga en kompost är ju inte ett avslut utan en början. När en bäddar kring de känsligare perennerna är det i förhoppning om bättre tillväxt nästa år.

Och så är det lökplanteringen förstås. Jag älskar att sätta blomsterlök! Förra året satte jag över 500 stycken, det tog kanske två dagar allt som allt. Massvis med krokus och blåstjärna, narcisser och en och annan tulpan. De allra flesta kom upp, så när som på ett par sorters narcisser som jag inte ens minns var jag satte. Så lite jobb för så mycket blomsterprakt!

Så ja, nog för att jag har massvis med projekt jag önskar jag kunde hinna klart innan sommaren är över. Men jag ser ändå fram emot hösten.