Jag hade egentligen tänkt att jag den här sommaren skulle fokusera på rosenträdgården, och stenpartiet som ligger i anslutning till denna. Men sen insåg jag att de är väldigt stora, och att det kanske vore bra att börja med ett lite mindre projekt. Så då bestämde jag mig för att restaurera en rabatt jag brukar kalla dammrabatten. Den är inte jättestor, så det borde gå ganska fort. Trodde jag.

Alltså: Nere vid dammen i tomtens sydöstra hörn finns en rabatt som varit med om en hel del. Framför allt har den varit byggarbetsplats, sedan vi lät bygga ut garaget, vilket förstås gjorde att den ett bra tag mer eller mindre låg i träda. Trots detta är det en del blommor som klarat sig — men långt ifrån allt. Den har länge sett halvfärdig ut.

Rabatten ligger i vandrande skugga, ett perfekt läge för många av mina absoluta favoritväxter. Faktum är att jag är betydligt bättre på trädgårdsväxter för skuggiga platser än soliga. Det finns så många fantastiska bladväxter att komponera med, med fördelen att en inte behöver fundera så mycket på när de blommar!

Juli 2016. Sockblommorna har börjat ta över helt; några små plantor alunrot kämpar tappert i förgrunden. I bäckravinen blommar rododendron.

Två stora ruggar med funkia tycks klara sig utmärkt, och röd sockblomma har börjat ta över resten av rabatten i allt snabbare takt. Myskmadra har vandrat in utifrån och brett ut sig, men övriga perenner är det lite si och så med. Så jag tänkte att det skulle kännas lagom att helt enkelt gräva upp de perenner som klarat sig, gräva om och byta ut lite jord, och sen göra en bättre plantering. Sockblomman skulle begränsas så att den inte tar över hela rabatten, och så skulle jag skaffa mer av de växter det bara fanns något enstaka exemplar av.

När jag väl började gräva, hjälpt av min fantastiska metamour Sara, visade det sig dock att det inte skulle bli fullt så enkelt. Den där jorden jag skulle byta ut fanns visst knappt — rabatten hade tydligen placerats ovanpå ett mellan 20 och 50 centimeter tjockt lager dräneringsgrus, blandat med sten och lera! Växterna hade på sina håll knappt 10 centimeter matjord, och denna var dessutom genomborrad av björk- och asprötter tjocka som trädgårdsslangar.

Inte så konstigt att de enda växter som verkligen trivts är funkia, som när de väl etablerat sig är närmast odödliga, samt sockblomma och myskmadra, som båda har ytliga rötter och sprider sig snabbt.

Inte ett spår av humus!

Det var bara att kavla upp ärmarna och börja gräva. Att få upp perennerna var inte något större problem. Funkiorna fick stå kvar, och urstarka Sara fick hantera sockblommorna (vars rötter är sega som tusan!). Men det där gruset var som murbruk. Så här i efterhand tänker jag att jag borde skaffat mig en korphacka, det hade gått betydligt fortare.

Jag är inte säker på hur lång tid det tog att i åtminstone delar av rabatten komma ned till vad jag tror kanske är alv (men eventuellt är schaktmassor), och i övrigt se till att gräva minst 30-40 centimeter djupt. Att gräva i dålig jord är nog det tråkigaste och jobbigaste trädgårdsarbete som finns, så jag hittade ju gärna andra saker att göra i stället. Som att rycka hundkäx. Till slut bad jag om hjälp av min käre far, som ställde upp. (Dock inte utan viss klagan. Jag luckrade upp gruset, han skyfflade och bar. När jag började på mitt tredje varv luckrande — det gick att göra kanske fem centimeter åt gången — sa han: ”Hur mycket ska du gräva egentligen? Fortsätter du sådär hamnar vi i Kina!”)

Så nådde jag en punkt där jag kände att nu får det vara nog. Vid det laget hade jag dock redan börjat se andra möjligheter med rabatten. När jag tog bort perennerna noterade jag den ganska stora höjdskillnaden på rabattens sidor och de gångar av skifferplattor som omger den.  Här skulle en ju kunna terrassera! Tänkt och gjort: Jag la om större delen av gångplattorna för att skapa trappor, och sedan byggde jag murar av natursten.

Snart klart för plantering

I stället för en enda stor, sluttande rabatt har jag nu ett mycket mer intressant kanvas att jobba med. Flera planteringsytor på olika nivåer ger möjligheter att kombinera växter som annars riskerar skymma varandra. Och mellan stenblocken finns skrevor där jag kan peta in små söta ormbunkar och liknande.

Växterna står redan och väntar. Jag har funderat och planerat under hela arbetets gång, med utgångspunkt i de plantor jag grävde upp, samt förstås de funkior som står där de står. En del av de gamla växterna kommer få flytta någon annan stans. Några av de andra sorterna har jag köpt in fler exemplar av. Och sen har jag fyllt på med några av mina favoriter bland skuggväxterna. En kan aldrig få för mycket alunrot, funkia och astilbe!

Växterna står och väntar

Nu är det i stort sett bara själva planteringen kvar. Och den biten kommer garanterat att gå på ett kick, när jag väl lyckats bestämma exakt var allt ska stå. Så är det ju alltid: Det (relativt) tråkiga förarbetet tar en halv evighet, medan det roliga går fort. 🙂